Vad händer?
Jaa ni, det är en väldigt bra fråga.
För några månader sen ringde jag ett samtal och rådfrågade en kvinna om vissa saker.
Jag berättade hur jag kände mig, vad jag gått igenom och vad som försegick i min omgivning.
Efter ungefär 20 minuters pratande frågade hon mig:
"hur gammal är du?"
"22.."
"Oj, det är nog inte så bra då.."
Hon menade att jag var i "riskzonen" för att gå i väggen.
Men jag försökte neka det lite snyggt och gjorde om min "story" för henne. Sa att saker och ting säkert skulle lösa sig och att det nog skulle bli bra tillslut.
Sen gick tiden.
Jag började på ett nytt jobb, nära hemmet.
Allt kändes hur bra som helst i början.
Tills jag en dag fick stå och verkligen andtränga mig för att inte börja stött-tjuta när jag stod vid en av maskinerna.
DÅ hade jag inte ens tänkt sådär flummigt som jag kan göra ibland. Stod och gjorde det jag skulle och lyssnade på nån knäpp sprallig musik.
Inte heller hade jag haft en dålig dag eller nåt sånt.
Det kom bara från INGENSTANS!
Sen kom mardrömsnätterna. (Som fortfarande håller i sig). Ligger antingen sömnlös eller så blir det max ett par timmars sömn.
När jag väl somnade kunde man räkna med att vakna upp 5-7 ggr den natten.
De enda som vetat om det här är min underbara pojkvän som försökt stötta mig så mycket som möjligt och 2 av mina bästa vänner.
Att jag inte berättat det för nån annan är inget personligt.
Men jag skäms över det och det känns som man är en jävla dramaqueen när man tar upp det.
Vet inte vart det här kommer ifrån, men det måste få ett stopp, innan det går FÖR långt.
Att jag varit off mot andra kompisar och bekanta beror på det här.
Har inte vetat hur jag ska hantera det.
Tycker att jag försökt hitta på saker med folk och så, men för vissa är det tydligen inte tillräckligt. Man ska finnas där hela tiden och när man väl säger "Nej" står dom där som ett frågetecken och bara "oj, är du sjuk eller pank!?" Hah, jaa ni.
Jag skriver väldigt sällan på den här förbaskade bloggen, men just idag kändes det som ett bra tillfälle. och om inte annat att få skriva av sig allt det här.
Är fortfarande en del jag valt att inte skriva ner.
Men det är inget som är värt ändå.
Såatteh.
Så är det.
Show's over!
För några månader sen ringde jag ett samtal och rådfrågade en kvinna om vissa saker.
Jag berättade hur jag kände mig, vad jag gått igenom och vad som försegick i min omgivning.
Efter ungefär 20 minuters pratande frågade hon mig:
"hur gammal är du?"
"22.."
"Oj, det är nog inte så bra då.."
Hon menade att jag var i "riskzonen" för att gå i väggen.
Men jag försökte neka det lite snyggt och gjorde om min "story" för henne. Sa att saker och ting säkert skulle lösa sig och att det nog skulle bli bra tillslut.
Sen gick tiden.
Jag började på ett nytt jobb, nära hemmet.
Allt kändes hur bra som helst i början.
Tills jag en dag fick stå och verkligen andtränga mig för att inte börja stött-tjuta när jag stod vid en av maskinerna.
DÅ hade jag inte ens tänkt sådär flummigt som jag kan göra ibland. Stod och gjorde det jag skulle och lyssnade på nån knäpp sprallig musik.
Inte heller hade jag haft en dålig dag eller nåt sånt.
Det kom bara från INGENSTANS!
Sen kom mardrömsnätterna. (Som fortfarande håller i sig). Ligger antingen sömnlös eller så blir det max ett par timmars sömn.
När jag väl somnade kunde man räkna med att vakna upp 5-7 ggr den natten.
De enda som vetat om det här är min underbara pojkvän som försökt stötta mig så mycket som möjligt och 2 av mina bästa vänner.
Att jag inte berättat det för nån annan är inget personligt.
Men jag skäms över det och det känns som man är en jävla dramaqueen när man tar upp det.
Vet inte vart det här kommer ifrån, men det måste få ett stopp, innan det går FÖR långt.
Att jag varit off mot andra kompisar och bekanta beror på det här.
Har inte vetat hur jag ska hantera det.
Tycker att jag försökt hitta på saker med folk och så, men för vissa är det tydligen inte tillräckligt. Man ska finnas där hela tiden och när man väl säger "Nej" står dom där som ett frågetecken och bara "oj, är du sjuk eller pank!?" Hah, jaa ni.
Jag skriver väldigt sällan på den här förbaskade bloggen, men just idag kändes det som ett bra tillfälle. och om inte annat att få skriva av sig allt det här.
Är fortfarande en del jag valt att inte skriva ner.
Men det är inget som är värt ändå.
Såatteh.
Så är det.
Show's over!
